Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lekkamraten — efter H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lek-kamraten.
Nere i stugan satt björn-föraren och åt
kvälls-mat. Björnen stod bunden ute bakom en
ved-stapel, den stackars Nalle, som ej gjort en
människa för när; hungrig och trött såg han ut.
Uppe på vinds-kammaren lekte tre små barn;
det äldsta var sex år, det yngsta icke mer än två.
Klask, klask! kom det uppför trappan; vem
kunde det vara? Dörren sprang upp, och in
kom Nalle, den stora, ludna björnen. Han hade
ledsnat vid att stå nere på gården och hittat på
att kliva uppför trappan. Barnen blevo så
förskräckta för det stora, ludna djuret, att de
kröpo vart i sitt hörn, men han fann dem alla
och nosade på dem men gjorde dem intet ont.
Det är bestämt en stor hund, tänkte de,
och så klappade de honom. Han lade sig på
golvet. Den minste gossen vältrade sig ovanpå
och gömde sitt gul-lockiga huvud i hans tjocka,
bruna päls. Nu tog den äldste gossen sin trumma
och slog, så att det dundrade efter, och björnen
reste sig på bak-benen och började dansa. Det
var roligt, det!
Gossarna togo sina gevär. Björnen måste
ha ett med; och han höll det alldeles riktigt.
Det var en präktig lekkamrat, de hade fått!
Och så gingo de: ett tu, ett tu! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
