Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lilla brevbärarens julafton — av H. Wranér (Jultomten)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Visst var det drygt att i ur och skur gå
de två milen, men även en liten slant är god
att ha i ett fattigt hem och räcker länge med
sparsamhet. Och därför knogade gubben åstad,
år från år, fast stegen voro tunga och ryggen
krökt.
Men en vinter lågo drivorna höga, och
stormen ven över slätten. Efter en av sina turer
blev väske-mannen sjuk och måste gå till sängs.
Då gick Nils, hans äldste son, till prosten och
bad att få gå med väskan i sin fars ställe. Han
var visserligen bara tio år men en rask och pigg
pojke, som inte var rädd för besvär utan gärna
ville göra nytta och hjälpa sin far. Prosten
tyckte, att han var bra liten, och var rädd, att
han skulle försumma skolan. Men läraren
intygade, att Nils var en pojke, som kunde sina
stycken; och den lille fick sin vilja fram. Ni
kan tro, att han var förtjust!
Visst var han inte så litet rädd för de stora
hundarna, fast han hade sin fars stora
kryckkäpp med sig. Men han läste en psalm-vers och
kände sig stark i med-vetandet, att han var stadd
i ärliga ärenden.
Själva julafton inföll på en post-dag. Det
var stark snöyra, men Nils gladde sig i hoppet
att få med sig hem litet smått och gott till
julglädjens höjande. Tänk, om riks-dags-mannen
hade brev i dag! Förra julen hade far fått 50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
