Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En björnhistoria — efter norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äldre stannade alltid hemma för att kärna och
ysta och hålla mjölk-kärlen i ordning; den yngre,
som hette Astrid, drog var morgon ut med
boskapen, bärande över axeln en liten ränsel. I
den hade hon litet sötmjölks-ost och tunn-bröd
samt en bit spicke-kött; dessutom hade hon
katekesen i fickan och stick-strumpan i handen.
En afton, då solen vid sin nedgång lyste
så vackert mellan träd-topparna, lämnade hon
boskapen och gick bort till kanten av en brant
sluttning, där hon satte sig på en stor sten och
såg ned utöver nejden. Hon sjöng en visa högt
i sky och hörde intet, förrän hon på en gång
känner ett tungt slag på sin skuldra. Hon vände
sig förfärad om och såg en stor björn, som
lutade sig över henne. Nästan förstenad av
förskräckelse, blev hon sittande orörlig, begynte
att bedja sitt »Fader vår» och trodde sin sista
stund kommen. Men nu märkte hon, att
björnen stod helt stilla, och då hon vände huvudet
mot axeln, där tassen vilade, såg hon, att en
lång, skarp tagg gått djupt in i tån. Hon tyckte,
att björnen såg på henne med en sådan bedjande
blick, att hon ovillkorligen lyfte handen; och
med sina små fingrar drog hon varsamt ut
taggen. Strax tar Nalle bort tassen, nosar litet på
henne och går stilla sin väg. Hon är icke heller
sen att avlägsna sig, får boskapen — som icke
märkt något — tillhopa och driver den hem till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
