Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om den stora jätten Bam-Bam och feen Viribunda — av Alfaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bar och sällsam syn; lyckas jag ej göra efter
den, så har du vunnit spelet. Men lyckas jag,
så skall du ge mig din lilla pojk-byting, så har
jag två små människo-slavar.»
»Ja», sade Viribunda, »det går jag in på!»
Och så började hon sakta sjunga. Men
hennes stämma ljöd nu icke så skarp och gäll
som vid de förra besvärjelserna utan snarare
vek och blid.
Då höjde sig plötsligt liksom ur golvet en
stor, glänsande fågel. Hans vingar skeno som
guld, hans bröst var som silver, och hans stolta
huvud var skimrande purpur-rött. Han flög
framåt, och från hans fjädrar gick en susande,
klingande sång. Han flög emot bergaväggen:
då öppnade sig denna till en bred välvd gång,
som ledde hän till en underbar trädgård, där
stora, fagra blommor stodo och nickade emot
varann; än längre flög fågeln, och alltsom den
flög, visade sig den ena sköna synen efter den
andra: soliga ängar och gröna skogar, glimmande
sjöar och blånande berg och människor, som
vandrade omkring, och barn, som lekte och
dansade och bundo blomster-kransar. Och alltjämt
ljöd den sakta och susande sången från fågelns
skimrande fjädrar — en ljuvare sång än något
människo-bjärta kunnat drömma om.
Till sist försvann fågeln långt bort i
fjärran, den välvda gången tycktes störta samman,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
