Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Allmänna förutsättningar för Svenska arbetsgivareföreningen - Från den svenska arbetarrörelsens första tider - Märkligare äldre konflikter: Sundsvallsstrejken 1879, strejkerna i Norberg 1891—92, den norrländska sågverksstriden 1899
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dels var den uppåtgående konjunkturen med dess utvidgningsmöjligheter
alltför dyrbar, för att lång tid kunde få försittas under verkens stillastående. Så
ökade oupphörligen strejkrörelserna i antal, ty vunna framgångar eggade till nya
ansträngningar. På arbetsgivaresidan såg man detta med växande missmod, och
denna stämning vände sig särskilt mot fackföreningarnas stigande inflytande,
vari man trodde sig finna den viktigaste förklaringen till stridernas ökade
antal. Under sådana omständigheter tedde det sig för många arbetsgivare som
den viktiga uppgiften före andra att eftertryckligt drabba fackföreningarna
och att, om man icke mäktade helt tillintetgöra dem, åtminstone söka
utestänga dem från de verksamhetsområden, där man själv arbetade. Frågorna
om arbetarnes rätt att ingå i fackföreningar, om dessas sammanslutning i större
enheter (förbund), och om föreningarnas och förbundens befogenhet att
medverka vid uppkomna konflikter blevo följaktligen i hög grad aktuella. Ur
det läget framgick särskilt den på sin tid synnerligen observerade kamp, som
brukar nämnas Norrlandskonflikten av år 1899.
I augusti 1898 hade, såsom nedan något utförligare skall beröras (s. 15)
fackförbunden centraliserats till Landsorganisationen i Sverige. Redan förut
hade i den trakt, Sundsvall med omnejd, som nu åter blev stridsskådeplats,
åvägabragts ett betydande antal fackföreningar, av vilka det större antalet
tillhörde Sågverks- och brädgårdsarbetareförbundet. I februari 1899 tillställde
distriktets sågverksledningar sina arbetare ett cirkulär, däri de förklarade sig
icke vilja ha i sin tjänst medlemmar av sagda förbund; de, som ville kvarstå i
arbetet, skulle följaktligen anteckna sig under förbindelse att framgent icke
tillhöra någon organisation. Då arbetarne tämligen allmänt avvisade att giva
dylik förbindelse, följde en förbittrad strid, vilken med sina olika moment
drog ut långt in på sommaren. Arbetarnes egna led bragtes att vackla, då vid
några av de större verken fackföreningarna upplöstes, då vidare påräknad
hjälpaktion från stuveriarbetarne uteblev, samt då blockadförsök mot de
inblandade sågverken misslyckades. Under sådana omständigheter var den hjälp,
som kunde beredas utifrån genom Landsorganisationen av ringa betydelse. Vid
slutet av juni var striden faktiskt slut med fullständigt nederlag för
arbetar-sidan.
Trots denna utgång hade sågverksägarnes kamp i det väsentliga varit
fåfäng: den taktiska segern var ett strategiskt nederlag. Även om läget just
då, innan Landsorganisationen vunnit tillräcklig fasthet, var relativt förmånlig
för att krossa de begynnande fackföreningarna, hade därmed intet varaktigt
vunnits, så länge icke hela den svenska industrien förenade sig om samma
kraftåtgärd på alla områden. Men därför saknades praktisk möjlighet, och ett
sådant försök skulle icke vunnit nödigt stöd hos den objektivt lagda borgerliga
opinionen. Huru denna bedömde striden om föreningsrätten, torde bäst fram-
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
