Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Storstrejkåret 1909 - Storstrejkbeslutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gående åren, att en arbetarrepresentant beträffande möjligheterna att hos de
egna genomdriva det nödvändiga, oförbehållsamt yttrade: »jag skall säga herrn,
att demokrati det är det besvärligaste som finns.» En dylik hjärtesuck har ju
endast intresse som symptom. Men nog torde det vara tämligen säkert, att
de framskjutna inom Landsorganisationen hade ganska klart för sig, att
små-stridernas taktik i längden var skadlig för arbetarne själva och ogunstig för de
strävanden, som deras ledare hade att bevaka och befordra; det var nu det
beklagliga, att massorna så lätt dömde och handlade efter ögonblickets impulser
och därför allenast med yttersta svårighet kunde förmås att böja sig för kyliga
och kloka råd, när de måste vara känslorna obehagliga. Det torde därför inom
arbetarledarnes krets knappast verkat överraskande, att arbetsgivarne samlade
sig till en stor avgörande aktion. Däremot hade man ännu icke fått ögonen öppna
för, att lågkonjunktur just var den lämpliga tidpunkten för sådan aktion, och
att storstrejksförsök då måste vara dömt att misslyckas. Såväl massan som även
ledningen synes levat i den enkla föreställningen, att lönestrider kunde drivas
utan hänsyn till konjunkturernas skiftningar, och att talet om det ekonomiska
livets bjudande lagar snarast var ett kapitalistpåhitt för att komma
arbetarrörelsen till livs. I detta hänseende återstod en dryg lärdom att inhämta.
När Svenska Arbetsgifvareföreningen riktade sin lockoutförklaring av d. 14
juli direkt till Landsorganisationen, framtvangs på arbetaresidan den faktiska
ledningens samling, vilken icke förut existerade (jfr ovan s. 105 f.). — D. 19—
20 juli samlades i Stockholm Landsorganisationens representantskap för att
besluta, vad nu var att göra. Beslutet blev att sätta hårt mot hårt: att möta
storlockouten med storstrejk. Tankegången därvid var tydligen den, att om striden
bleve allmän och ginge genom hela samhällslivet, måste statsstyrelsen snabbt
ingripa för att få ett skyndsamt slut på den förödande konflikten; om detta
lyckades, måste — oavsett huru de slutliga resultaten bleve — arbetarledens
enhetliga frammarsch verka imponerande och samlande för de egna anhängarna,
varemot eftergift utan strid skulle fattas som nederlag. För att genomföra
aktionen med tillräcklig styrka lade representantskapet en extra ordinär befogenhet i
landssekretariatets händer.
Vad härefter följde må endast kort och kronologiskt antecknas till
huvuddragen.
Landssekretariatets beslut d. 19—20 juli innehöll:
»i) att de nu pågående förhandlingarna med Svenska Arbetsgifvareföreningen
skola fortsättas i syfte att få en för arbetarne tillfredsställande uppgörelse till stånd.
2) Att i händelse ingen antaglig uppgörelse kan åvägabringas och arbetsgifvarne
fullfölja sitt beslut af den 14 juli 1909 genom att den 26 juli och 2 augusti detta år
utvidga lockouterna i enlighet med af Svenska Arbetsgifvareföreningen fattadt beslut,
Landssekreteriatet skall utarbeta en proklamation, uti hvilken vädjan göres till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
