Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En saga om en saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång hade härskat över sju bruk, som hon hade ärvt av
sin älskare. Kom man till kyrkan, såg man där i ett dammigt
litet skåp under läktaren kistan, som var fylld med
otrosskrifter och inte skulle få öppnas förrän vid det nya
århundradets början, och inte långt borta fanns den älv,
på vars botten vilade en massa helgonbilder, som inte hade
fått lov att stå kvar på den predikstol och de läktare, som
de en gång hade prytt.
Därav, att så många sägner omsvävade gården, kom det
sig väl, att ett av de barn, som växte upp där, fick lust att
bli en berättare. Det var ingen av gossarna. De var inte
mycket hemma, låg borta vid sina skolor nästan hela året,
så att sagan fick inte så stor makt med dem, utan det var
en av flickorna, en, som var sjuklig, så att hon inte kunde
leka och springa så mycket som andra barn, utan hade sin
bästa glädje av att genom läsning och berättelser få reda på
allt stort och märkligt, som hade hänt i världen.
Nu var det emellertid alls inte så, att den unga flickan
genast från början hade för avsikt att skriva om de sägner
och historier, som omgav henne. Hon hade inte den avlägsnaste
tanke på att det kunde bli en bok av dessa äventyr,
som hon hade hört förtäljas så ofta, att de syntes henne
vara det alldagligaste i världen. När hon försökte att
dikta, valde hon stoff ur sina böcker, och med friskt mod
satte hon ihop historier om Tusen och en natts sultaner,
om Walter Scotts riddare och Snorre Sturlasons
sagokungar.
Det kan säkerligen vara onödigt att nämna, att vad hon
skrev var det minst originella och det mest omogna, som
någonsin har blivit nedskrivet, men det kunde hon
naturligtvis inte se själv. Hon gick hemma på den tysta gården
och fyllde varje pappersblad, som hon kunde komma över,
med vers och prosa, med skådespel och romaner. När hon
inte skrev, gick hon och väntade på lyckan. Och lyckan
skulle bestå däri, att någon främmande, som var mycket
upplyst och mäktig, genom en underbar slump skulle komma
att upptäcka vad hon hade skrivit och finna det värt att
tryckas. Sedan skulle allt det andra gå av sig självt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
