Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En saga om en saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid undrade författarinnan vartill denna
olycksfödda novell kunde användas. Om hon skulle sätta in den
i sagan? Men den var ju ett äventyr för sig, alldeles
avslutad. Den skulle se besynnerlig ut bland det övriga,
som hängde bättre samman. Kanske det inte skulle vara så
illa, tänkte hon då, om alla sagans kapitel vore dylika
något så när avslutade äventyr? Det skulle bli svårt att
genomföra, men nog kunde det gå för sig. Det skulle
törhända bli luckor i sammanhanget ibland. Ja, men det skulle
ge boken stor rikedom och styrka.
Nu var två viktiga saker avgjorda. Det var fastslaget, att
boken skulle bli en roman och att varje kapitel skulle vara
ett helt för sig, men det var inte så särdeles mycket vunnet
härmed. Hon, som hade undfått idén att skriva
Värmlandskavaljerernas saga, när hon var tjugutvå år, började vid
denna tid nalkas trettiotalet och hade inte hunnit skriva mer
än två kapitel. Vart hade åren tagit vägen för henne? Hon
hade genomgått seminariet, hon var sedan flera år lärarinna
i Landskrona, hon hade intresserat sig för mycket och sysslat
med mångahanda, men sagan var lika oskriven. En mängd
material var visserligen samlat. Men vad betydde detta, att
hon hade så svårt att skriva ner det? Varför kom aldrig
inspirationen till henne? Varför gled pennan så långsamt
över papperet? Hon hade nog sina mörka stunder på den
tiden. Hon började tro, att hon aldrig skulle bli färdig
med sin roman. Hon var den tjänaren, som grävde ner
sitt pund i jorden och aldrig gjorde något försök att
använda det.
Det förhöll sig emellertid så, att allt detta tilldrog sig
under åttiotalet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid.
Hon beundrade den tidens stora mästare och tänkte aldrig
på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det,
som de nyttjade. För sin egen del tyckte hon mera om
romantikerna, men romantismen var död, och hon var inte
den, som tänkte på att ånyo uppta dess form och uttryckssätt.
Ehuru hennes hjärna var överfylld av historier om
spöken och vild kärlek, om undersköna damer och
äventyrslystna kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
