Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i skola i staden ett par år och hade de vackraste kläder,
som Helga hade sett, men hon föreföll inte flärdfull eller
fåfäng. Så rik och så vacker, som hon var, hade hon när
som helst kunnat bli gift med en herreman, men hon sade
alltid, att hon inte ville bli en fin fru och sitta med
händerna i kors. Hon ville gifta sig med en bonde och själv
sköta sitt hus som en riktig bondhustru.
Helga tyckte, att Hildur var ett riktigt under. Aldrig hade
hon sett någon, som framträtt så präktigt. Hon hade inte
trott, att en människa kunde vara så fullkomlig i alla
stycken. Det syntes henne vara en stor lycka att i framtiden
få tjäna under en sådan matmor.
Allt hade avlupit väl under nämndemannens besök, men
när Helga tänkte tillbaka på den dagen, erfor hon en viss
oro. Det var så, att när de främmande nyss var komna, hade
hon gått omkring och bjudit kaffe. När hon hade kommit
in med brickan, hade nämndemansmor böjt sig fram mot
hennes matmor och frågat om det där var tösen från
Stormyrtorpet. Hon hade inte sänkt rösten särdeles mycket, utan
Helga hade tydligt hört frågan. Mor Ingeborg hade svarat
ja, och då hade den andra sagt något, som Helga inte hade
kunnat höra. Men det hade varit något om att hon tyckte,
att det var underligt, att de ville ha en sådan människa i
huset. Detta vållade Helga många bekymmer, men hon sökte
trösta sig med att det var modern och inte Hildur, som hade
sagt orden.
En söndag under vårvintern kom Helga och Gudmund att
gå i sällskap från kyrkan. När de hade vandrat utför
kyrkbacken, hade de gått med i en stor flock av annat kyrkfolk,
men snart hade den ena efter den andra troppat av, och till
sist var Helga och Gudmund ensamma.
Gudmund kom då strax att tänka på att han inte hade
varit ensam med Helga sedan den där kvällen på torpet, och
minnet därav kom nu starkt tillbaka till honom. Han hade
tänkt på deras första möte ofta nog under vintern och
därvid alltid känt något ljuvt och behagligt ila genom sinnet.
När han gick ensam vid arbetet, brukade han kalla fram
för tanken hela den vackra natten: den vita dimman, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
