Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag ska säga dig, att jag hade det ganska svårt de
första veckorna på Närlunda, började hon. Men du får inte
tala om detta för mor Ingeborg.
— Om du vill, att jag ska tiga, så tiger jag.
— Tänk, att jag längtade så förfärligt i början! Jag höll
på att få vända om upp till skogen.
— Längtade du? Jag trodde, att du var glad att få vara
hos oss.
— Jag kunde rakt inte hjälpa det, sade hon urskuldande.
Jag förstod nog hur bra det var för mig att få vara här.
Ni var alla så goda mot mig, och arbetet var inte tyngre,
än att jag kunde rå med det, men jag längtade i alla fall.
Det var något, som sög och drog och ville föra mig tillbaka
till skogen. Jag tyckte, att jag svek och förrådde någon, som
hade rätt till mig, när jag ville stanna nere i bygden.
— Det var kanske ... började Gudmund, men höll inne
mitt i meningen.
— Nej, det var inte gossen, som jag längtade efter. Jag
visste ju, att han hade det bra och att mor var god mot
honom. Det var inte något särskilt. Jag kände det, som vore
jag en vild fågel, som hade blivit satt i bur, och jag trodde,
att jag skulle dö, om jag inte bleve utsläppt.
— Tänk, att du hade det så svårt! sade Gudmund, och
på samma gång smålog han, för nu tyckte han med ens, att
han kände igen henne. Nu var det, som om ingenting skulle
ligga emellan, utan de hade skilts från varandra på
skogstorpet förra kvällen. Helga log igen, men fortsatte att tala
om sina plågor.
— Ingen natt sov jag, sade hon, utan så snart jag hade
lagt mig, började tårarna rinna, och när jag steg upp om
morgonen, var huvudkudden alldeles våt. Om dagen, när
jag gick bland er andra, kunde jag hålla tillbaka gråten,
men så snart jag blev ensam, fick jag tårarna i ögonen.
— Du har gråtit mycket, du, i dina dar, sade Gudmund,
men såg inte det minsta medlidsam ut, när han fällde
yttrandet. Helga tyckte, att han gick i ett tyst skratt hela
tiden.
— Du kan nog aldrig begripa hur svårt jag hade det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
