Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans mor hade tagit hand om henne, hade hon alltid
uppfört sig väl.
— Det kan inte vara rätt att stöta ut henne, sade han.
Då kan det nog hända, att hon råkar i elände igen.
Men Hildur hade inte velat ge vika.
— Om den flickan ska stanna kvar på Närlunda, så
kommer jag aldrig dit, sade hon. Jag kan inte tåla en sådan
människa i mitt hem.
— Du vet inte vad du gör, sade Gudmund. Ingen har
förstått att sköta mor så bra som Helga. Vi har alla varit
glada åt att hon har kommit till oss. Förut var mor många
gånger gnatig och vid tungt lynne.
— Inte ska jag tvinga dig att sända bort henne, sade
Hildur, men det märktes, att om inte Gudmund gjorde
henne till viljes i denna sak, var hon färdig att låta
giftermålet gå om intet.
— Nej, det får väl bli, som du vill, sade då Gudmund.
Han tyckte inte, att han kunde sätta hela sin framtid på spel
för Helgas skull. Men han var mycket blek, när han sålunda
gav efter, och han var tyst och nedstämd hela kvällen.
Det var nu detta, som hade kommit Gudmund att frukta,
att Hildur måhända inte var alldeles sådan, som han hade
inbillat sig. Han tyckte nog inte om, att hon hade gjort sin
vilja gällande över hans, men det värsta var, att han inte
kunde förstå annat, än att hon hade orätt. Han sade sig, att
han gärna skulle ha gett vika för henne, om hon hade visat
sig storslagen, men i stället tycktes det honom, att hon bara
hade varit småaktig och hjärtlös.
Var gång, som nu Gudmund råkade Hildur, satt han och
spanade och spejade för att se om detta, som han hade trott
sig finna hos henne, åter skulle komma att visa sig. När
hans misstänksamhet en gång var väckt, dröjde det inte så
länge, förrän han fann både ett och annat, som inte var så,
som han önskade.
— Nog är hon en sådan, som först och främst tänker på
sig själv, mumlade han, var gång han skildes från henne,
och han undrade hur länge hennes kärlek till honom skulle
bestå, om den bleve ställd på prov. Han sökte trösta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
