Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silvergruvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han ska inte göra sig besvär med att nämna så många
namn, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena
sidan.
— De där karlarna var goda jägare, fortfor prästen, och
de brukade eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de
gått långt och länge utan att få något. Till sist upphörde
de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att
språka. De talade om att det inte på hela skogen fanns en
plats, som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll och
moras alltsammans. ”Vår Herre har inte gjort rätt mot oss,
som har gett oss ett så fattigt land att bebo”, sa en av
dem. ”På andra orter kan människor skaffa sig rikedom
och överflöd, men här kan vi med all vår strävan knappast
träla oss till dagligt bröd.”
Prästen höll upp ett ögonblick, liksom oviss om kungen
hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret
för att visa, att han var vaken.
— Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att
det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat
sparka bort mossan med foten. ”Det var ett märkvärdigt
berg, det här”, tänkte han och sparkade undan en mosstuva
till. Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan och
som glänste på samma sätt som allt det andra. ”Det är väl
aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?” sa han. Nu
rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna.
Och när de hade gjort det, såg de tydligt hur en
bred malmåder gick fram i berget. ”Vad tror ni att detta
kan vara?” sa prästen. Karlarna slog loss stenflisor och
bet i dem. — ”Nog är det väl åtminstone bly eller zink”,
sa de. — ”Och hela berget är fullt av det”, tillade
gästgivaren.
När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs
kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig.
— Vet han om någon av de där människorna förstod sig
på malmer och stenarter? frågade han.
— Nej, det gjorde de inte, svarade prästen. Då sjönk
kungens huvud, och båda hans ögon slöt sig.
— Både prästen och de, som var med honom, blev mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
