Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sägen från Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av de otaliga bönemattor, som betäckte golvet i mitthallen,
stod en man och förrättade sin bön. Alla, som deltog i
gudstjänsten, gjorde samma rörelser samtidigt. Alla lade sig på
knä, kastade sig framstupa och reste sig på samma gång.
Alla framviskade sina böner helt lågt, men av så många
läppars nästan omärkbara rörelser uppkom ett hemlighetsfullt
susande. Detta steg upp mot de höga valven och dog
alldeles bort stund efter annan. Så kom det i melodiska
viskningar svävande tillbaka från avlägsna gångar och
gallerier. Det var så egendomligt, att man undrade om det
inte var Guds ande, som brusade fram genom den gamla
helgedomen.
Den resande gjorde åter ett uppehåll. Han gav noga akt
på Mesullam, medan dragomanen översatte hans tal. Det såg
verkligen ut, som om han hade ansträngt sig för att vinna
negerns uppmärksamhet genom sin vältalighet. Det tycktes
också, som om han skulle lyckas, ty Mesullams halvslutna
ögon glimmade till en gång likt kol, som börjar fatta eld.
Men halsstarrig lik ett barn, som inte vill låta sig roas,
sänkte spåmannen raskt huvudet ner mot bröstet och började
ett ännu otåligare vaggande med kroppen.
— Säg honom, började nu den främmande på nytt, säg
honom, att jag aldrig har sett människor bedja med sådan
andakt! Det tycktes mig, att det var den underbara
byggnadens heliga skönhet, som födde denna stämning av extas.
Sannerligen, tänkte jag för mig själv, detta är ännu ett
Islams bålverk. Här är andaktens hem, från denna mäktiga
moské utgår den tro och den hänförelse, som gör Islam till
en stormakt.
Här hejdade han sig ånyo och följde noga minspelet i
Mesullams ansikte under översättningen. Däri sågs intet spår
av intresse. Men främlingen var tydligen en man, som tyckte
om att höra sig själv tala. Hans egna ord berusade honom.
Han skulle ha blivit i dåligt humör, om han inte hade fått
fortsätta.
— Nåväl, sade han, när det åter blev hans tur att tala,
jag kan nu inte rätt förklara vad som hände mig. Det är
möjligt, att det svaga oset från de hundratals oljelamporna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
