Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
SKYDDSLINOEN
Där hon nu tält vid hans sida, ehuru icke
ännu arm i arm, vandrade ut i det glittrande
vintervädret, som med hafssältans och frostens
friskhet gaf berusande smak åt hennes lycka,
kände hon sitt hjärta tyst men bevekande tigga
lifvet om att alltid, alltid få vandra så, tätt vid
hans sida — ut mot hvad som helst, mot evigheten.
— Det blir en grann jul för att vara på
kusten — sade Frits, när de hunnit ut på vägen
och brädbanan längs villorna knarrade förderas
steg. — Men, gud hvad jag skall sakna dig!
— Å, käre Frits — och jag se’n!
— Ja, men tala så genast om alltsamman
för din mor och skrif ofördröjligen till mig,
hvad hon svarat! Och om jag får komma! —
Så reser jag på nyåret — jag får ledigt några
dar — Hilma, det blir sälla dar för mig! —
Och han tog häftigt hennes arm.
— Är det värdt ändå, du? — undrade hon,
sneglande skyggt in genom de snöbepälsade
trädgårdarna mot villornas stora, blanka rutor.
Han skrattade öfvermodigt, som en vild pojke.
— Asch, nu spisa de middag därinne, allihop.
För resten, hvad gör det, om de få se det?
Det blir inte sista gången.
Men hon ryckte sig skrattande loss och
sprang öfver till andra sidan. Han morrade som
en stor hundvalp, och plötsligt sneddade han
också öfver, och grep hennes hand — den vänstra,
som ingen kunde se från villorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
