Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 SKYDDSLINOEN
Sakta, litet slingrande, skred han upp mot planen
framför stora trappan, lät flickans bombardemang,
öfvergå sig som om en vindfläkt skakat ner snö
från träden, tog förströdd hennes lilla våta hancl
i sin och hälsade tyst den unga, lyckliga modern.
När nu äfven Mohren och lillan begynte anfalla
notarien, blef hans uppsyn så märkbart besvärad,
att Elsa raskt hvisslade tillbaka terriern och sade:
— Seså, töser, nu få ni gå in och göra er i
ordning till lunchen; pappa kommer nog straxt.
Tag Mohren med er! Adjö, adjö! —
Så snart den leklystna trion försvunnit,
hejdade hon Frits, som gjort min af att vilja
följa efter. — Nå, men vänta litet, käre Frits!
Sam är inne i sta’n, vi kan ju gå neråt alléen
och möta honom?
— Ja — för all del! — sade han tvekande
och ovilligt, i det han tog några fjät vid hennes
sida. Elsa strök den smältande snön ur håret,
som glittrande trängt sig ner öfver hennes ögon,
och under detta sneglade hon förstulet på
följeslagaren. Hon hade nog märkt, att något
smärtsamt drabbat honom, och att han mecl
betydlig ansträngning sökt dölja sitt lidande,
hvilket ju gentemot henne icke lyckats. Men hon
trodde sig nu känna hans natur tillräckligt för
att icke taga dylika lynneskastningar alltför
allvarsamt. Han var ju så het i blodet, så
hvirfvel-vindshastig i känsloutbrott — ett stort barn, utan
själfbehärskning, och just därför lätt behärskad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
