Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
SKYDDSLINOEN
aktigt misstag, beroende på ungdomlig
lättrördhet, öfverdrifven stolthet, löjlig svartsjuka. I
hvarje fall hade hon väl rätt att få noggrant
besked, för att om möjligt klarera härfvan och
med sin skickliga hand återknyta det brustna.
Hon skakade lätt varnande sitt fina, vackra
hufvud och sade, moderligt tillrättavisande:
— Ah — inte tala öfverord, inte förhärda
sitt hjärta! Det kan inte vara möjligt, som Frits
säger, utan berätta nu sansadt för mig, hvad —!
— — Hans blick tystade henne omotståndligt.
— Bästa Elsa — afbröt han, med dof röst,
men öfvertygande, afslutande uttryck: — detta
liar jag nu sagt, därför att vi icke vidare skola
tala — om detta. Icke ett ord, om jag får be.
— Hon stod tyst och orörlig en stund, liksom
han, och bjöd till att med sin förebrående blick
betvinga hans. Det blef hon, som måste sänka
ögonen, som en afstraffad, en besegrad. Då
kände hon också plötsligt, att äfven tråden dem
emellan afklippts — han hade själf gjort clet,
och hon var utestängd från hans jag, hade
mistat nyckeln till hans innersta.
Med en djup hälsning lämnade han henne
och gick rundt huset, gafvelvägen, upp till sig.
— Det är afskyvärdt — gement — oförlåtligt
— mumlade fru Elsa clär hon stod, ensam på
den snöiga planen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
