Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
SKYDDSLINOEN
vägsbacken bakom honom — som när en häraf
kråkor oväntadt bryter upp ur en mörk dunge,
med kraxande och klapprande slag. Bjällerklang
från minst ett dussin trafvare, hojtande och yra
skratt från slädar, fullpackade med glada
lustresande. Ah — där hade han det stora
slädpartiet! Raskt nalkades den ena föran efter den
andra i lång rad, de susade förbi honom in
mot staden; där väntade stor supé och bal å
herrarnas klubb. Frits hade nog blifvit påstölt,
men icke svarat bestämdt. Han tyckte sig känna
igen de uppspella röstenia, som ville öfver trumfa
bjällerkransarnas vilda musik: — nog var det
apotekarfrun, som skrek likt en skoltös under
stråldusch! Och det där bullrande skrattet, gällt
som en trumpetfanfar — hvem kunde skratta så,
om inte Max Tyrsson, lustigkurren framför alla!
— Förbi rusade de — Frits hade stannat, gömd
i skuggan af en murad trädgårdsportal. Han
gick lugnt vidare. Nog var han glad att slippa
deltaga i den festen — men en återuppväckt,
rasande bitterhet kom honom att knyta näfven
efter lustigkurren, »mammas solsken», som smutsat
solen i Frits’ första, verkliga kärlekssaga.
Frits stod lyssnande vid lektor Hetmansdörr.
Det var tyst där inne, men fönstret hade varit
upplyst. Efter en knackning, insläpptes notarien
och välkomnades med ett handslag, vänfast som
alltid.
— Nå, du —! Sitt ner, sitt ner! — sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
