Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I askan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
I ASKAN
Han blef stående och blickade alltjämt skarpt
rakt ut i rymden, liksom fjättrad vid de hvita
lustseglens toppar därnere i det blå.
— Jo, det är något, jag har tänkt så länge
— och vi äro så gamla nu. Det kan väl vara
på tiden.
— Hvad för slag, hör du ? — kom det
mullrande.
— Jo, David — låt oss resa vår väg. Bort
härifrån! Hennes röst hade fått kraft, fast den
sviktade då och då. Han hade ryckt till vid
ordet »resa», och nu såg han ner i marken, allt
medan käppen letade i askan. Han skakade
på hufvudet:
— Nej, Lena — vi äro ju så gamla — som
du sade.
— Ja — hvarför skall vi dö här — — clet
blir tyngre, David, än hvad vi förtjänt.
Nu såg han henne in i ögonen, letande
djupt i detta uppåtvända ansikte, som han älskade
och kände så innerligt väl. Doft sade han:
— Du vet, hvad alla skola säga: — att jag
rest, för att jag inte längre–
— David! — afbröt hon honom häftigt,
nästan förebrående. Hon reste sig hastigt och
grep på nytt hans hand, bägge händerna.
— Hvad gör det dig, hvad andra säga och
tro — när ditt samvete är rent? Och — när clu
vet, att jag–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
