Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När katten är borta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åvägabragt. — Hennes mor hade ändtligen
lyckats somna, och då hade Hulda passat på
och springa bort till Rappels för att i sista stund
få vara med på ett hörn.
— Så när jag kom till porten, och hörde,
hur ni lefde om, ja, käraste ni — så flög det i
mig, att jag skulle skrämma er ett litet grand
— på skoj!
Hon blef allvarsam, när hon fick se Algot
Bertilsson; han var sig inte lik.
— Ett litet grand — ja! återtog Rudolf
harmset.
— Jaa — neej, fy, fy, Hulda! snyftade
Dorotea.
— Ja, vet du, det hade jag aldrig trott dig
om, bannade Erika, alldeles porslinsblek i sitt
docknäpna anlete.
— Man ska’ inte vara så förfasligt ängslig,
bara, sade Herbert Korvett; han var redan på
sin post igen, tätt intill den stackars Dorotea,
som nästan halflåg öfver bordet, upplöst i
hysteriskt tårflöde. Hennes hand hängde fångad
i hans.
— Ni får väl ändå förlåta mig, bad Hulda;
den långa, litet karlavulna flickan, såg med
lifliga, ärligt sorgsna ögonkast från den ene till
den andre rundt det störda sällskapet.
— Ahja, naturligtvis, försäkrade Herbert i
munter ton — och nu plockar vi fram punschen
igen och dricker Huldas skål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
