Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid kanalbryggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID KANALBRYGGAN
1S5
bryggan — hon hade ju alltid posten att skylla.
Men ännu stod hon kvar som förlamad,
lyssnande och spejande stel.
— Jaa, joo — det kunde väl inte vara omöjligt.
— Nej, jag säger då, det vore en evinnerlig
lycka! Och där uppe på gården slipper hon se
honom, den fulingen! — Kära Fina, gack tvärt
in tilPna och tala vid henne, för det kan clu
allra bäst!
Moderns veklagan hade sprungit öfver i
skälfvande, glädtig ifver. Nu gledo »Johannes»
lanternor fram nere under den dimsvepta
sandhöjden, nu styrde de i den vanda svängen in
mot bryggan. Och i skyddet af ett nytt, ekande
bol från »kaffeputtran» öppnade Brita
fängelsedörren — och ilade nedför den trånga, mörka
trappan.
Moster Fina fann spinnrocken och stolen
vid kakelugnskransens ensligt flämtande ljusstump,
men — någon Brita fann hon icke.
— Hvad i alla mina dar säger du, Fina?
— skrek systern.
— Som jag säger, Malin — tösen är inte
här.
— Så hon har allaredan rantat åstad ner till
bryggan! Ja, det blir sista gången, det, gud
vare lof och tack!
"De båda gummorna stodo skuldra vid skuldra
med breda, barska ansikten pressade mot rutan.
De sågo båtens lanternor som disiga ljusprickar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
