Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett gammalt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
ETT GAMMALT HJÄRTA
också. — Våren var opålitlig, som turen här i
världen, tänkte han, men det här slasket kunde
just passa till hans trista ärende. Han knackade
på Mulltins expeditionsdörr.
— På! — brummades det doft, halfätet,
inifrån.
Onekligen en smula slak trädde Julius in; den
barska maningen var just inie ägnad att lifva
hans mod. Nå, godt samvete hade han i alla
fall, och han behöfde ett råd, som ingen kunde
ge bättre än Mulltin, hvilket borde smickra den
hedersmannen. —
— God dag, broder! — hälsade notarien.
— Middag, middag! Hör du, skrapa af
fötierna!–svarades i magisterton.
Julius lydde, förstulet mönstrande vännens
halft bortvända profil: — de borstiga
ögonbrynen stucko fram som igelkottstaggar,
underläppen var pressad uppåt näsan. — Det föll sig
svårare än han tänkt att komma fram med sin
lilla angelägenhet. Men rätt som det var bröt
konsistorienotarien själf tystnaden och sporde
fränt:
— Nå! Hvad behagas? — Kanske jag får
— gratulera?
Julius missförstod verkligen den stygga frågan;
plötsligt rodnade han hett, men tänkte på Lisbeth
och bemannade sig på nytt:
— Kära du, jag ämnade just drista mig till
att be dig om ett råd. — Nu missförstod Mulltin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
