Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barnasinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNASINNE
271
honom sä förfärligt, hvem jagade ut honom
midt i natten ? Fy, Janne!
Did hade hört de bistra bannorna och tyckte
synd om sin blifvande svåger. Hon släpade sig
in i salen och lade sin arm om fru Bromans
hals, i det hon mildt vemodigt sade:
— Åh, mor, vi ha väl skuld allasamman, vi
ha nog gjort Låge orätt lite’ hvar. Vi ha sårat
honom, och han vill kanske aldrig se oss mer.
Åtminstone — inte — mig.
— Lilla clu! — svarade modern deltagande.
— Hm! — sade Janne, med möda bekämpande
sitt äckel åt detta slöseri med så dyrbara och
högtidliga känslor:
— Han är väl ändå inte något barn längre?
Mor och fästmö sprutto upp samtidigt,
riktande förkrossande blickar på Janne:
— Jo, det är just, hvad han är. Ett barn
— ärligt och varmt som endast ett godt barn,
och därför så ömtålig, så känslig! Men det kan
du inte förslå — du har aldrig förstått din bror.
Och Did har rätt, vi ha alla förgått oss och
felat mot Låge. — Janne hade intet att svara.
Fundersam tände han sin första snugga för
morgonen, tackade för maten och gick.
— Janne menar inte illa — sade lilla Dicl
varsamt, när han försvunnit.
— Nej, men han har ett hårdt sinne —
svarade modern. Inte ens det, tänkte flickan,
men hon teg. Och så sutto cle där, den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
