Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ansvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANSVARET
279
höra på, tala till sin egen ensamhet än i dag
och skola alltid göra det, så länge ensamhet
finnes. Det är därför icke sagt, att de beundra
sin röst öfver höfvan — så var åtminstone ej
fallet med Axel. Sällan hade han längtat så som
denna kväll, när all köldens skonlöshet, all
istidens spökliga öfvermakt tycktes komma farande
i vildt triumftåg nerför den öde, halffärdiga
gatan. Han längtade förstås efter den värme,
som kan skydda ett hjärta mot frostdöden.
Kakelugnen var het efter en duktig brasa.
— Hvad det är längese’n jag såg Hilding
— tänkte han. Sett honom hade Axel dock en
skymningsstund för en half månad sedan, men
då var brodern i sällskap med en ung, smärt
kvinna, som höll sig mycket nära honom; arm
i arm gingo de ändå ej. Axel hade nickat tyst
för sig och vikit om gathörnet. Inte skulle han
störa dem — han önskade dem mycket nöje,
gladt kamratskap, lagom förstånd och framför
allt: att få vara i fred.
— Men nu började det bli kusligt, och en
plötslig, feberaktig oro för Hilding grep tag i
honom, dref honom att kränga den bläckmålade,
askpudrade rocken på sig och skynda ut. —
Som en störtsjö af kyla svepte stormdraget om
honom. Medvind blef det lyckligtvis,
halfspring-ande flög kandidaten längs husraden. Han
tyckte sig inte kunna hinna fort nog — tänk,
om Hilding låge sjuk, låge för döden eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
