Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
KÄRANDE
fram på den präktiga, släta stenkajen. Klockan
var ej mer än sex vid pass, och septemberaftonens
lätta skyhvalf rymde ännu en blekviolett dager,
hvarunder hafvet speglade sidengrått; stränderna,
hamnens magasiner och hallar, fartygen vid
förtöjningarna, allt urskildes tydligt, fast mjukt
fördunkladt. — Jon Somling drömde småleende
tillbaka den tid, då han närde den missnöjde
gymnasistens dolska planer att rymma till sjöss.
Hur öfverdrifvet, men ärligt man tagit allting
då! Ingen var man till lags, aldrig fick man
rättvisa betyg, aldrig hade man godt samvete.
Hvad man dock snart fått lära sig förlåta både
andra och sig själf! I synnerhet sig själf! —
Plötsligt — så plötsligt, att magistern litet
obehagligt öfverraskad hejdade sig, ljödo steg
tätt bakom honom. Det hände ju allt ibland
att älskande par drefvo hän ut längs kajen, men
ensamma vandrande fann man där ganska sällan.
Och nu, de där stegen, som raskt nalkades,
tycktes honom så egendomligt nervöst taktmässiga,
så ifrigt målmedvetna.–Nu skred den andre
förbi. En högrest, ståtlig karl var det; kanske
gaf den nästan fotsida, elegant fallande
regnrocken ett alltför starkt intryck af jättelängd.
Mera hann Somling ej genast uppfatta af
företeelsen. Han kunde icke erinra sig ha sett
mannen förr, men magistern satt ju bunden på
klassrummet och vid skrifbordet större delen af dagen.
Af stadsborna kände han ytterst få ens till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
