Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lösningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖSNINGEN
353
i Brors stämma, vare sig ur skratt eller
samspråk. Och det stack till hett, svidande hvasst i
Albrekts hjärta. — Eljes fanns som sagdt intet
att anmärka på deras uppförande, de tycktes alls
icke söka hvarandras sällskap för sig själfva.
Men när de af en händelse samtidigt kallades
af Betty för att i hennes album leta rätt på en
stor vetenskapsmans bild, som hon köpt utrikes,
och deras hufvuden kommo att en sekund snudda
mot hvarann, slog det Albrekt den nyckfulla
tanken: — De ha råkats förut i dag, ensamma! De
föra oss alla bakom ljuset! De älska hvarandra!
Så gingo de två kamraterna i den
mån-skensbadade natten och tänkte på henne. Mycket
förtrolig hade deras vänskap länge varit, och
inte tarfvades höstmånens trolleri för att de
skulle byta hemligheter. Likväl spratt Albrekt
till, trots sin vanda behärskning, när Bror
plötsligt återknöt samtalet med en underlig dallring
under stämmans sordin:
— Det har händt mig någonting i dag, må
du tro, något — så ljufligt, att jag inte kan tiga.
— Delad glädje, half glädje — delad sorg,
dubbel sorg — upprepade inom sig Albrekt;
så hade hans lif lärt honom formulera ordet.
Men tyst gick han vidare och lät Bror lägga
sin arm i hans:
— Den flicka, jag håller af, har legat på
sina små knän framför mig och sagt mig — ja,
kan du gissa?
23. — Ullman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
