- — - ■— — 8 — denna sal, tillkommer det oss främst att ägna en vördnadstanke åt den bortgångnas minne. Med rätta kan väl sägas, att drottning Victorias väsen fick ett vackert och gripande uttryck ännu i denna sista hemfärd över land och hav. Från Villa Svezia återbars hon till Sveriges eget hjärta, följd av militära marschrytmer i det beslöjade vårljuset. Den av mening burna ceremonien blev i många hänseenden hennes andliga form, sammangjuten av allvar och mildhet. Ställningens höga plikter voro henne alltid naturliga och utövades med full hängivenhet även i de minsta ting. Ingen kan därför betvivla, att det var med smärta hon så ofta nödgades draga sig tillbaka, i mån som sjuk- domen bröt hennes krafter. Under hjältemodig kamp mot den fysiska bräckligheten växte hennes personlighet med åren och fick en tydlig resning, som uppfattades även av de bortre leden i det folk, vars ärekänsla hon gjorde till sin. De som trädde henne något närmare, vittna likaledes om denna sinnelagets medfödda och självskolade nob- less, där själva viljestyrkan strålade ut som fin älskvärdhet. Det kvinnliga hade hos henne fått en klar prägling, i vilken behaget och värdigheten sågos oskiljaktigt förenade. Som avkomling av huset Vasa kunde drottning Victoria redan från början känna en samhörighetens dragning till det