släktskapsförhållande till honom. Tydligen räknade Almquist härvid med att dels kunna tvinga Blanche till tystnad, dels uppreta Bergwall mot sonen, som ju genom sina våldsamma angrepp väckt striden till livs. Får man tro Ridderstad, skulle han t. o. m. ha begagnat tillfället till att söka erhålla ett nytt lån från Bergwall. Emellertid stod Almquist själv illa till boks hos allmänheten efter Det går an. Blanche visade också ett oförskräckt kurage och framtvang i hastig följd dokumenten i den smutsiga intrigen. Ej ens hans fruktansvärda överilning vid uppträdet i Strömparterren kom att allvarligt skada hans ställning, då han själv i tidningen upplyste om att han fåfängt utmanat motståndaren till duell och ej hade något annat sätt att vinna upprättelse. Bergwall å sin sida fann det förmånligast att förebygga all fortsatt polemik genom att vid slutet av året taga sin son ur tidningen och året därpå skicka honom till Norrland för att hos en häradshövding Schönmeyer fortsätta sin juridiska utbildning. Enligt Erdmanns uppgift skall Blanche emellertid knappast ha landstigit i Sundsvall, förrän hela staden visste, att »den herrn som spottade rektor Almquist i ansiktet» var där. Blanche hade i själva verket genom »dådet» vunnit ett egenartat slag av berömmelse. Ej