skildringen ända fram till Blanche att behålla ett inslag av Bellmanskolorit. 1 Egentligen är Cederborgh snarare genremålare än ren naturskildrare, och detta är väl orsaken till att Levertin i sin mästerliga essay om Stock- holmsnaturen i svensk dikt behandlar honom så snävt och anser, att man »utan att försumma nå- got nämnvärdt» i Stockholmsskildringens historia kan taga steget från Bellman direkt till Almquist. I själva verket är Cederborghs insats som Stock- holm sskildrare rent banbrytande och betydligt större än Almquists. Med ett artistöga, som snabbt och säkert uppfångar varje detalj, har han givit oss ovärderliga glimtar av Stockholmslivet: vim- let på Strömmen med de brokigt klädda roddar- madamerna, Drottninggatan med de höga vita husen, försedda med reflexionsspeglar, klädmäk- larbodarna, där kulörta kamlottskjortlar trängas med drabantuniformer och galadräkter, och de långa, nakna piprökande morianerna på snusbods- skyltarna inne i Staden. Han har också en mindre vanlig blick för det pittoreska och lustigt tids- typiska i dräktmoderna, och hans ironiska lilla Kungsträdgårdsskildring i Ottar Tralling ger oss ett obetalbart intryck av hur komiskt det måtte 1 Jfr Böök, Fredrik Cederborgh (Sv. Åk. Handl. 1923—24, Sthlm 1925) och Ehnmark, Studier i svensk realism, Upps. 1930.