— 64 — medger, att »både soppan och det hon kokas på lätt rinner ner och digereras». Det är därför ej att förvåna sig över att Blanche, som i sina Frejanoveller ger så smitt- samt friska bilder av vårens folkliv på Djur- gården, komplett misslyckas i sitt första-maj- kåseri av 1839. Det blir krystat kallprat i Dahl- grens stil om den barhalsade Svea med blåsipps- blickar och silkeslena ögon, på vilka solstrålen gjuter sitt rosenvatten. Och när han sedermera skall återgiva alla de olika ljud och färger, som bilda majfirandets festsymfoni, förvandlas det hela till ett obeskrivligt krångligt stilfyrverkeri, som ej lämnar efter sig något annat än en känsla av andfåddhet. Det är en helt annan fläkt över Orvar Odds skiss Första maj i samlingen »Med en bit krita». Även på äldre dagar kunde Blanche aldrig behandla Stockholmsmotiv i kåseriets form. År 1860, då han stod på sin höjdpunkt såsom för- fattare, skrev han en följetong om Operakällaren. Man tycker att ämnet borde ha legat väl till för honom; hans vedersakare hade ju sedan länge förklarat honom vara en av ställets koryféer. Men resultatet har blivit obeskrivligt intetsägande. Blanche var alltigenom berättare, och hans novellistiska bidrag i Freja äro de enda litterärt