77 — hålsömmade näsduken, förde den till näsan, lik- som hade hon ett ständigt behov av att snyta sig . ..» Så skildras värden i sin något gammal- modiga blå frack och med sina lika gammalmo- diga handskakningar och välkomsthälsningar, mam- sell Christina i en »spritt ny grönblommig nettel- duksklänning», och till sist borta vid dörren i fina svarta kläder, den präktige Sulgren: »Han syntes påtagligt generad, visste ej rätt vad han skulle göra av sina händer, än tummade och drog på frackuppslagen, än körde de fem fingrarna i kude- vangen.» Det är inga märkvärdiga iakttagelser i denna balskildring, men den verkar alltigenom äkta. Ett par år senare skulle Emilie Flygare- Carlén i sin Stockholmsroman »Kamrer Lassman» söka åstadkomma något liknande, då hon skild- rar det förlovningskalas, som den tvärsäkra och myndiga klädmånglerskan madam Norman an- ordnar för sin dotter. Det är gjort i Dickens’ manér och visst ej illa. Men det har ej alls den självklara säkerhet, som Blanches skildring äger, och så fort personerna komma till orda, försvin- ner varje fläkt av Stockholmsluft. Lika mästerligt skildrar Blanche folklivet utomhus i Stockholm. Det finnes bland de ej omtryckta Frejaskisserna en liten utmärkt Djur- gårdsnovell med titeln »O Trohet, Trohet, Du är