— 130 — kommande avlägsnas alla problem, då den fallna järnbärardottern, vilken han naturligtvis ädel- modigt bjudit sin hand, avslår anbudet för att ej stå hans framtid i vägen och dessutom omedelbart efter hans frieri dör av den starka sinnesrörelsen. Härmed är alltså hela Sue-elementet utrangerat ur romanen, vilken fortgår i samma stil som Blanches Frejanoveller. På Karl XIII:s torg, vars olika utvecklingsfaser skildras, vandrar Jäger med sin fästmö och blivande svärmor, då järn- bärardotterns fyraårige gosse, vars fosterfar han blivit, får syn på honom och kallar honom pappa. Detta ådrager honom svärmoderns misstankar, och förlovningen blir bruten. I den påföljande år, 1846, verkställda scen- bearbetningen strök Blanche resolut denna onö- diga fortsättning och avslutade dramat med Annas död. För att ge järnbäraren tillfälle till en mo- raliserande slutmonolog, lät han denne efter mor- det endast simulera dränkning. Han har ej velat sluta sin tillvaro, så länge hans älskade dotter ännu finnes bland de levande, och uppträder på landsbygden som en skrämmande vålnad. Först efter hennes död besluter han sig för att på av- rättningsplatsen »försona de gäckade lagarna». Samma uppslag begagnade Blanche i något olika form i sin första stora roman, Vålnaden.