— 132 — Stockholms Dagblad finnas nämligen tryckta polis- protokoll med anledning av att den 20 juli 1829 repslagare Sj östedts gård på Storgatan bredvid Livgardets till häst kasern nedbrunnit och ägaren själv funnits innebränd. Blanche förlägger elds- vådan till ungefär samma plats. Förhör med den avlidnes broder och hushållerska lyckades ej ge klarhet om brandens uppkomst. Antagligen cir- kulerade i Stockholm rykten om mordbrand, och möjligen misstänktes också repslagarens broder — alldeles som fältkommissariens halvbror, viktualie- handlare Alm i romanen. 1 Men säkert har Blanche ur egen fatabur hämtat uppslaget att låta ägaren, som själv anlagt branden, släpa in liket av en uppgrävd gardist och lägga det i huset. Då seder- mera detta förbrända lik begravts i hans ställe, uppträder fältkommissarien hela romanen igenom som en skrämmande vålnad och ställer till sist allt till rätta genom att avslöja sig som levande. Det är, som vi se, alldeles samma grundmotiv som i den dramatiserade versionen av Järnbäraren. Ramen för Vålnaden är alltså kriminalro- manens: vid alla upptänkliga tillfällen uppdyka 1 Kanske ha några dylika rykten nått Blanche genom den fru Strömberg, »änka efter en stockmästare och god vän till modern», som enligt Erdmann (anf. arb. s. 224) skulle ha givit honom grundstommen till romanen. I Vålnaden omtalas i förbigående en fru Strömberg som klädmäklerska.