— 212 — han i förtvivlan över att ha blivit stämd till polisen med anledning av ett skolslagsmål går ut på den Sporrongska bakgården för att dränka sig i Klara sjö. Han doppar några gånger huvudet från en klappbrygga, men finner vattnet för grumligt och smutsigt för att hoppa ner i och besluter i stället att dränka sig i Strömmen, men avstår, då han känner sig hungrig. »Ingen kan fordra, tänkte jag, att jag skall hoppa i sjön så hungrig som jag nu är. Får jag mig bara en ordentlig smörgås först, så går nog det andra som en dans.» Då han kommer hem och modern frågar honom var han varit, svarar han »täm- ligen gudsnådeligt»: »Jag har dränkt mig». »Dränkt dig, upprepade min mor, stirrande bestört på mig; min Gud, du är ju alldeles våt i huvudet! Men dina kläder äro torra.» — »Jag har aktat dem, försäkrade jag, räknande mig detta till förtjänst, och kastade mig därefter över en brödkorg, som stod på bordet.» Ehuru Blanche, såsom jag redan tidigare framhållit, är en god barnpsykolog, ge dock episoder sådana som dessa en alltför ome- delbar verklighetsillusion för att kunna vara fritt uppfunna. Deras äkthet framgår vid jämförelsen med andra barnskildringar i Blanches vanliga stil, som finnas i boken, såsom kälkåkningen med den lilla sexåriga grevedottern i Lantmäteribacken