— 233 — har nu, då Stockholm verkligen börjat ikläda sig storstadskostym, mest sinne för de trevna små- stadsidyllerna i utkanten och det liv, som leves där. I den lilla träkoja på en klint av Tysk- bagarbergen, där den frodiga »Madaskan» har sitt mjölkmagasin, hålles det en afton en förnämlig bal. Huvudparten av gästerna utgöres av heder- liga kogubbsfamiljer med döttrar och söner, vilka på vardagarna sköta kreaturen ute på Ladugårds.- gärde, men där finnas också så fina kavaljerer som »Madaskans» bryllingar, »hans majestät konun- gens förste förridare herr Stålblom» och »hans kunglig höghet kronprinsens förste löpare herr Plattin». Där trådes till musik av valthorn och klarinett den aldrig utom Stockholm skådade hippetippsdansen, en ringdans vid vars refräng »hippetipp, hippetapp, hippetupp» man gör tre jämfota hopp. Lika litet nu som förut åkallar Blanche Bellmans namn, och dock är det just hos honom, som man finner något av Bellmans anda. Det var också en gård med Bellmanska anor, som skulle bilda ramen för Blanches sista be- rättelsecykel, »Ekströms paradis». Vi erinra oss, att han tillbragt sina gymnasistår i kontrollören Anders Ekströms hus i hörnet av Stora Badstu- gatan och Oxtorgsgatan. Han visste ej, att hans