— 255 — utestängde den stora allmänheten från åskådan- det av högtidligheten. Man hade ej lyssnat till hans varningar, och kanske bidrogo oron och grä- melsen däröver till det slaganfall, som drabbade honom, då han efter att ha hållit ett eldande tal för studenterna gick i spetsen för deras proces- sion till invigningen. Han fick dö på sin post som folkhjälte, och då vid kvällens upplopp ny- heten om hans bortgång sipprade ut bland folk- massorna, förbyttes indignationen till uppriktig sorg. Man ansåg sig ha mist en andlig ledare av stora mått och landets främste författare. Att fullt förstå vad en man som personlig- het betydt för sin samtid är för eftervärlden svårt. Däremot kan man väl redan nu fastslå, att den undervärdering av Blanches författarskap, som inträdt såsom en naturlig reaktion mot samtidens överskattning, gått till överdrifter. Det är dock ingen ringa gärning att ha fyllt platsen som vår främste Stockholmsskildrare mellan Bellman och Strindberg. Även rent konstnärligt har Blanche, då han begränsat sig till att skänka förtrollande små porträtt, miljötavlor och genrebilder, visat prov på en intim vardagsrealism, som är sparsamt företrädd inom vår litteratur i jämförelse med den danska och som, då den förekommit, ofta ej blivit rättvist bedömd.