Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ren, öppnade hans vapenrock och kände på hans bröst. Där
var ingen hjälp möjlig längre, soldatens hjärta hade
klappat slut.
Redan förut hade kornetten sett ett sammanrulladt täcke
ligga bakom hästens sadel. Han spände nu loss det, tog
karbin och patrongördel från engelsmannen, knäppte hans
händer på bröstet och lade täcket öfver honom.
Få minuter senare var Yanheerden åter på vägen,
förande hästen vid tygeln.
Då vägen blef bättre, steg han i sadeln, och hästen
fogade sig utan motstånd efter hans vilja.
Y.
Undkommen.
Framemot midnatt anlände flyktingen till en flod, som
han antog vara Söndagsfloden.
Ehuru vägen gick öfver en tämligen skarpt lutande
strand ned i vattnet och sålunda lät förmoda, att ett vadställe
fanns härstädes, beslöt kornetten att förunna sig och sin häst
en rast och här afvakta dagen. Himlen hade så småningom
klarnat upp och strålade i stjärneglans. På det sydvästliga
himlahvalfvet lyste det härliga korset med Centauréens
praktfulla stjärnor, i norr glimmade Vega och vid hennes sida
Svanens stjärnbild.
Luften hade äfven blifvit varmare och torrare.
Vanheerden förde ned hästen till floden för att låta
honom dricka, och då det tycktes vara ett fromt djur släppte
han det lugnt att beta vid flodstranden, under det han sträckte
ut sig själf till hvila, med den laddade karbinen färdig
bredvid sig.
Då kornetten åter vaknade, var landskapet belyst af
dagens stjärnas gyllene ljusflod. Österut vid synkretsen höjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
