Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mineralvattenlådor nödtorftigt hoptimrad likkista, hvilken
de sänkte ned i grafveu, hvarefter en gammal boerkrigare
med snöhvitt helskägg trädde fram och började tala med rörd
stämma. Han nämde om en förhoppningsfull ung man, som
här bäddades ned till evig hvila, han talade om kärlek till
fäderneslandet, om tapperhet och trogen pliktuppfyllelse, om
evigt lif och om yttersta domen, till hvilken en hvar
ständigt borde bereda sig.
Då han slutat, vände han sig till en bredvid honom
stående man, tydligen en nära anförvandt till den fallne
krigaren och räckte honom handen... det var Vanheerden.
Fältkornetten fattade gubbens hand och tryckte den
hårdt. Han ville tydligen säga ett tacksamhetens ord till
talaren, men läpparne nekade honom sin tjänst och hans ögon
tårades.
Då gubben såg detta, syntes också ett moln i hans
panna. Men han återvann snart sin själfbehärskning och sade:
Låt inte smärtan öfvermanna dig, Willem Vanheerden, tiden
är illa vald till dylikt — du hör ju kanonerna på andra sidan.
Det måste dock i all smärta vara en tröst för ditt
fadershjärta, att den hemgångne var en af de tappraste bland do
tappre. Jag såg med egna ögon, huru han djärft
kastade sig mot bajonetterna för att rädda sin i lifsfara
sväf-vande befälhafvare. Tänk på, att vi alla till hälften sagt
farväl åt jordelifvet, beredde, som vi äro att offra vårt
hjärteblod för fäderneslandet.
— Haf tack för edra ord, svarade Vanheerden med
darrande stämma; men att tårar prässas ur mina ögon vid detta
tillfälle torde vara begripligt, om ni betänker, att den, vi här
sänkt ned i jorden, var min äldste son, min stolthet och mitt.
hopp, min hustrus älskling––––––-
Vanheerden tystnade och stod väl en minut där likt en
bruten man med hufvudet sänkt mot bröstet.
Men i ett nu rätade han upp sig. Dragen i hans
ansikte hade återfått sitt lugn — blott i ögonen lågade en
sällsam eld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
