Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle hans ben ju vara betydligt bättre, det kände han
redan nu.
Då kom Piet framspringande och höll en blå, liten
linnepung i handen.
— Glöm inte denna, far!
Hastigt fattade Vanheerden pungen, kände med
fing-rarne efter, att innehållet var kvar och log nöjd; intet var
rubbadt.
Den blå linnepungen innehöll guldkulorna, den döende
mannens vid Colenso hemska testamente, hvilket han lofvat
öfverlämna till engelsmännen, kulorna, som han inför döden
måst lofva, att aldrig skjuta bom med. Litet nervös
stoppade farmaren den lilla påsen i sin bröstficka. Hans panna
hade lagt sig i djupa veck, och i hans ansikte kunde man
åter läsa samma beslutsamhet som förr.
Ånnu några raska ögonkast på sin utstyrsel, och sedan
steg han hastigt till häst.
— Jag måste i väg, det hjälper inte. Hvem vet, hvad de
närmaste dagarne, ja, närmaste timmarne kunna föra med sig.
Fäderneslandet är i fara, jag måste rida, jag måste slåss, jag
måste uppfylla mina heligaste plikter.
Ännu en gång ville hans hustru hänga sig fast vid
honom, men Vanheerden gaf henne blott en varm
handtryckning och satte sedan hästen i rörelse.
— Lef väl allesamman! Sköt om hus och hem!
En afskedshälsning till dem alla, och sedan tryckte han
skänklarne i hästens sidor och sprängde, utan att en enda gång
se sig om, ut på steppen.
XVII.
Dc båda sparsökarne.
Blott några få mil nordväst om Bezuidenhoutpasset
består landskapet af stora slätter, hvilka med sina mjuka, vå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
