- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
23

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


illustration placeholder

Undantagsgumman.



På gården stod den stora linden i blom, och i solskenet
surrade bin och humlor muntert i dess väldiga krona.
Sommardoften gick vida omkring i den ljumma luften och trängde
genom den öppna dörren in i det rödmålade boningshuset.

På Öland äro träd rara, och den gamla linden hade
alltid hållits i helgd i slägten. Gamle Per Sjögren hade själf
planterat den, och under hans tid hade den växt opp, så att
när sonsonen, Anders Sjögren, gifte sig, var den ett stort
träd, under hvars grenar ban satt med sin kvinna den första
lyckliga tiden, när de hade mycket att språkas om under de
ljusa sommarkvällarna. Greta hade också haft sitt stora nöje
åt den stora linden. Den var det första, hon varsnade, när
hon om rnornarna tittade ut genom fönstret, och det sista,
bon såg på, när hon stängde förstugudörren om kvällarna,
inte tänkte hon på den alltid. Lifvet har så många bestyr,
och man hinner inte alltid att ägna sin uppmärksamhet åt
blommor och träd. Men den gamla lindén hade växt ihop
med hennes lif, så att dess åsyn verkade på henne som en
tyst glädje, och detta antingen hon direkt visste af det eller
ej. Hon tyckte om den, antingen den om vintern stod höljd
med snö, eller om sommaren bar grönskande grenar. När
kvistarna om våren började visa små gröna skott, fylde det
henne med glädje, och när bladen om hösten gulnade och
föllo af, ett för ett långsamt dalande ned mot sanden, där
de bildade en torr, färgskiftande matta, som vinden prasslande
rörde om, då kände hon en underlig, plågsam beklämning,
som ändå var full af lugn. Och när hon blef gammal, tyckte
hon om att se bladen falla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free