Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l’te på de yttre skären, där de fattiga bodde ensamma
och aflägset, där blef det tyst. Tyst som på en oerhörd
kyrkogård, där blott ett under kan framkalla lifvet, när
midnattsklockan slår ocli grafvarna öppnas. Byggnaderna lågo
som små hvita kullar, hvilka rundade stego upp ur den vågiga
snömassan, liksom om hafvet, hvilket låg fjättradt under isen,
hade tagit snöns gestalt och i obarmhärtig styrka höjt sig
öfver sina bräddar, medan dess våldsamma vågor stelnat i
långa snödalar med stigande sluttningar. Och där samfärdseln
blef omöjlig, och lifsmedlen tröto, började hungern. —
Söderberg gick bela dagarna i ladugården och såg efter
kon. Han stoppade till sprickorna, så att hon icke skulle
frysa, Han lagade taket, där snön höll på att tränga in.
Och han gaf henne föda så sparsamt, ban vågade, för att
inte mjölken skulle sina ut.
För hvarje gång Stina hade mjölkat henne, mätte de
mjölken. Och de båda gamla betraktade hvarandra med
ängsliga blickar, om de funno ett halft kvarter mindre den
ena dagen än den andra.
Det blef deras dagliga förskräckelse, om kon skulle dö,
så att de blefvo hänvisade till att äta strömming och potatis
och dricka vatten till. Tv hade de inte kon, då vore det
knappast möjligt, att de skulle kunna hålla ut, och under
de långa dagarnes enformighet blef det deras förströelse att
ge kon mat och sköta om henne,
Kon stod varmt inbäddad med halm inunder sig och
mossa i de stora sprickorna rundt omkring i väggarna och
tuggade halm eller hö hela dagarna. Så ofta gumman kom
i dörren, satte kon i med ett råmande, och nosen vädrade
ängsligt mot den kalla luften och snön, som yrde in när
dörren öppnades. Och när kon var ensam, hördes ibland
ända in i stugan, när vinden tog ett riktigt tjutande tag i de
gamla byggnaderna, hur hon ängsligt råmande i ensamheten.
Kåmandet var det enda lefvande ljud de gamla hörde, utom
sina egna röster, och de höllo alltid upp med hvad de hade
för händer, och lyssnade, så ofta det ljöd genom blåsten.
»Det är är synd om kräket! Hon råmar, för hon leds
efter folk», sade gumman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
