Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 94 — t
Men när han läst hela detta kapitel till slut, såg han än
en gång på den dödas hopfallna ansigte, hvilket var litet
som på ett barn, där det låg på den simpla kudden, med de
ohyflade bräderna omkring, och granriset, som i den trånga
boden nästan skuggade öfver kroppen; då grep det honom
igen, att ban inte kunnat säga sin hustru så mycket som
adjö, innan hon dog. Han tyckte att, fast ban läst ordet
öfver henne och själf knäppt ihop hennes knotiga fingrar
öfver bröstet, så hade han ändå inte sagt henne något själf.
Och fast Johan stod bredvid, gick ban fram till kistan och
med båda händerna pressade omkring boken, liksom för att
hjälpa sig själf’ att få fram orden, sade han: »Du hafver
varit min hustru alt ifrån ungdomen. Du hafver bäddat
min säng, lagat min mat och födt mina barn till världen.
Du kan sofva i ro. Förty du är gammal, och du hafver
gjort ett godt dagsverke.»
Därmed vände han sig om, såg på Johan med en
myndig min för att hindra honom från att visa någon förvåning,
gick långsamt ut och stängde dörren.
Men när båda kommit upp i stugan igen, märkte han
först, att en plats var tom. Han vände sig till Johan och sade:
»Du stannar väl här för det första, till jag kan få
gumman i grafven?»
Johan såg åt sidan, spottade, sneglade på Söderberg igen
och rökte ett par starka bloss ur den oumbärliga pipan, som
hängde i munnen. Men han var så van att gifva efter för
andra, att han bara svarade:
»Jag får väl det.»
Söderberg tackade honom, i det han kom att tänka på,
hur hustrun hade sagt:
»Det är så ledt att sitta ensam.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
