Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 120 —
af förskräckelse, och lian vågade ej se på henne, som
han hade slagit. Samlande all sin sinnesnärvaro, strök han
eld på en sticka och antände sänghalmen. En klar låga
fladdrade opp. Lågan steg uppför väggen, det knastrade i
halmen och den torra massan, som satt instucken mellan
bjälkarna, med ens blef det ljust, och vid skenet såg ban
blott en sak. Han såg blod på sina händer, på golfvet, i
sänghalmen, på det ensamma offret för hans nattliga dåd.
Och när elden flammade opp, flög hönan mot fönstret, i
vanmäktig förskräckelse hackande mot de små rutorna, som i
eldskenet skiftade i alla rägnbågens färger.
Ett skri bröt fram ur hans bröst, ett skri, så fasansfullt,
att lian blef skrämd af sin egen stämmas ljud. Utan att se
sig om, rusade ban ut i det fria. Där ryckte ban till sig
påsen, käppen hade han haft i handen, när han gick in —
och sprang af alla krafter bort öfver alfvaren.
Hur långt han hade sprungit, visste han inte. Men när
han stannade, var ban utmattad i alla leder som efter en
långvarig sjukdom, och han erfor icke längre någon fruktan.
Han vände sig 0111 och såg tillbaka åt det håll, från hvilket,
han kommit.
På hörnet af backen syntes mot (len mörka natthimmelen
en stor brasa, hvars röda lågor inhöljda i en tjock rök.
knastrande höjde sig i luften. För den lätta vårvinden flögo
stora gnistor bort och slocknade i mörkret.
Hvarje minne af, att han för endast en timme sedan
hade beslutat taga sitt eget lif, hade försvunnit ur lians själ,
som en liten ensam låga försvinner i en stor förtärande
brand. Han hade glömt det som något längesedan
försvunnet. Af hela sitt lif såg han endast detta brinnande
hus, där hans stora brott gick opp i stigande flammor, och
mecl känslan af fasa blandade sig en djup undran — hvar?
— hur? — och hvem? Hvem var han? Och hvad hade
han gjort? Det var som om själfva medvetandet var
bort-bräiidt i hans eget utpinade lif.
Vandraren stod stilla, till dess lågan sjönk ihop och
tycktes försvinna i marken. Då tog han beslutsamt vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
