Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 151 —
Den predikan hjälpte. Frun tog plata, fast hon påstod,
att det var att med berådt mod kasta sig midt i dödens
käftar. Karlarne grepo till årorna, och båten lade ut.
Det hade blifvit halfmörkt. För ett ovant öga skulle
det hafva varit omöjligt att hitta vägen i detta kaos af vågor
och skum. Frun sade inte ett ord, men skrek ibland till,
när hon lyftes för högt upp i luften på toppen af en våg,
som var större än de andra.
— Det här är ju inte farligt alls, sade Erikson med
lugn röst. Men det var nog inte så aldeles sant, ty blåsten
hade snarare till- än aftagit, och äfven den vanaste hade
svårt att ej i skymningen taga miste på vägen. Men gick
gjorde det, långsamt och säkert. Ärorna sköttes som förut
under tystnad, och ju längre de kommo, dess mer vande sig
frun vid den ovana färden. Hon svepte in sig i själen, så
att hufvudet knappast syntes, och kröp, så godt hon kunde,
i hop på siu plats för att skydda sig mot blåsten.
Det gick bra ända till den sista udden de skulle förbi.
Här låg hela fjärden på. Vågorna slungades öfver klipporna
flere famnar inåt land. Det såg ut vid dager som ett belt
bärg af hvitt skum. I mörkret hade de kommit för nära
klippan. Husbonden kastade en blick på den, som satt
bredvid honom, ocb såg att denne också hade uppfattat faran.
Som en blixt flög den tanken genom hans hufvud, att om
de kastade sig innanför bränningarna, skulle det vara en lätt
sak att bärga sina lif i land. Men båten skulle slås sönder.
Det han köpt och hade med sig skulle förstöras, och framför
alt — de kunde komma för sent hem. Iian svängde båten
och rodde upp mot stormen. Ett ögonblick rörde den sig ej
ur fläcken. Den stod alldeles stilla. Vågsvallet var lika starkt
som deras fyra åror. Det såg ut, som de skulle få lof att
gifva efter. Då rörde båten sig. Det var bara en tum.
Men den rörde sig. Ännu en, två och tre. Det gick. De
rodde upp mot vinden, och en stund senare hade de kommit
förbi udden och gledo i lugnt vatten under land in i viken.
Husbonden plirade klipskt till sin sidoman, i det han gjorde
en grimas bort åt aktern på båten, där frun satt, fortfarande
begrafven i sin stora sjal:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
