Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 177 —
som aldrig dör, om än mången till en tid synes tro deti
svärmar därför ännu kring de platser dit ieke många komma,
sökande efter de öden, hvilka uppenbara människohjärtats
mest svåråtkomliga djup.
Det ligger ute i Östersjön en ensam ö, där ingen kan
landa, ifall sjön går hög, där ingen kan skörda eller så, och
där ingen bor utom de människor, hvilkas sysselsättning är
att till vägfarandes ledning tända och underhålla elden på
den fyr, hvilken under vinterns och höstens långa nätter
kastar sina breda ljusfloder fram öfver Östersjöns oroliga
vatten. Under vinterns månader besöker ingen människa ön,
utom när lotskuttern på bestämda tider kommer med proviant
och post, bud från världen, som fjärran från de instängda
vid fyren ter sig hundrafaldt mera lockande, hundrafaldt mera
innehållsrik. Hur har man icke väntat på denna kutter, hur
ofta har man ieke, när dagen grydde, eller solen stod högt
på himmelen, riktat den långa tuben mot den punkt på
himlaranden, där man under rådande vind kunde beräkna,
att dess rigg skulle dyka upp. Och hur ofta har man icke
skakat på hufvudet, utbytt nedslagna blickar och undrat,
hvad som nu kunde hindra den sjöstarka farkosten att kasta
ankar utanför ön. Det är fyrmästaren och fyrvaktaren, hvilka
från den lilla plattform, som löper nedanför fyrens huf, utbyta
dessa tankar, medan vinden är frisk ocli vågorna gå hvita
en vacker oktoberdag.
Men liksom allt, på hvilket vi vänta, det må vara godt
eller _ondt, dock slutligen kommer, så kastade också kuttern
ankar en blåsig afton i lä bakom ön, ocli fyrens väktare
hade dragit ut båten för att hjälpa till med att frakta gods
ocli passagerare. Ty kuttern medförde i dag en passagerare,
och »let var honom man väntat på fyren med större oro än
både provianten och budskapen från den värld, från hvilken
hafvet skulle skilja dem alla öfver vintern.
När kuttern sista gången gick ifrån ön, hade den
nämligen fört med sig underrättelsen, att bland de tre, som skulle
Gernandts Folkbibliotek. I. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
