Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 198 —
- -Tag gjorde det af hämnd, fortfor han, som om lian
talat till sig själf. Och jag liar länge vetat, att jag skulle
güra det. Tror pastorn, att en sådan synd kan vinna
förlåtelse?
Pastorn blef liflig och hans stämma varm.
— En uppriktig ånger, började han . . .
Men fången afbröt honom.
— Jag kan icke ångra, sade han.
Åter blef stämman underligt kall och klar, och hatet
fyllde den som med glöd.
Det blef en lång tystnad, och den blef pinsam, emedan
den tycktes innebära, att en själ var dömd.
Det var åter brottslingen, som talade:
Vill ni böra mig ändå . . . fast jag icke kan ångra?
Pastorn nickade, och fången vände sig bort. Han talade
med ögonen riktade mot väggen och hufvudet mot sin hand.
Det vav, som om han glömt, att ban icke var ensam, och
orden föllo snabba ocli tunga, som om ban diktat om sitt
eget lif.
.Det är nu många år sedan, började han. Det är
-så många år sedan, att jag nästan tycker, att hvad som
händt icke kan hafva händt mig. Jag var ett barn då,
knappast tolf år gammal, och jag hade en syster. Hon var
blond och ljus, hade blåa ögon och var städse glad. Hon
var den äldsta af oss syskon, och det var fattigt i vårt
hem. Det var så fattigt i mina, föräldrars hem, att maten
ofta tröt, och vi voro två, som skulle ha hela och snygga
kläder och gå i skolan, min äldre broder och jag. Det var
Signe, som hjälpte oss med våra lexor. Det var Signe, som
tröstade oss, när vi gingo hungriga till sängs. Mon var
vacker som sitt namn, och det var en klang i hennes stämma,
som gaf oss mod och kom oss att blygas öfver vår svaghet,
när vi voro nedslagna. Ingen kan veta hur vi dyrkade henne.
Hon var oss mer än far och mor, mer än själfva lifvet.
Så kom hon en dag hem och berättade, att hon blifvit
förlofvad. Hon var så glad, att hon nästan grät, och hon
dansade i gädjeu. Nu skulle det också bli bättre för oss,
sade hon. Det skulle bli belt annorlunda mot förr. Hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
