Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 203 —
(lär. Ensam var lian icke. Tv en gammal fattig gumma
skötte hans hushåll. Sysslolös var han ej heller. Ty Per
var smed, och bönderna plägade hålla vid hans stuga för att
få sina hästar skodda. Dessutom hade han sitt eget
åkerland och sin egen täppa. Allt detta var ordnadt för länge
sedan, och det hade växt in i bygdens tankar, att det ej
kunde vara på annat sätt.
Hur det hade gått till, att Per blef smed, det visste
egentligen ingen, äfven om hvem som helst hade lof att hafva
sina gissningar; men att det låg en hemlighet under detta
förhållande, det visste hvar man. Ty Per var äldste sonen
till en rik bonde, och det var egentligen en orättvisa, att
han skulle behöfva sko böndernas hästar och laga
stugornas lås.
Men Per hade aldrig förstått att taga vara på sin egen
fördel, ocli han hade varit en underlig kurre, redan när ban
var en belt ung man, och ingen kunde tänka annat, än att
det skulle bli han, som en dag ärfde gården efter fadern.
Och att ban tidigt var konstig och olik andra barn, kom
måhända däraf, att fadern hade slagit honom.
Gamle Lars Olsson, l’ers far, hörde till dem, om hvilka
omdömet gå. att de äro elaka. Tidigt hade han gift sig, och
när Per föddes, var det nästan, som. om han varit rasande
öfver att sonen kom till. Det händer så ibland med män,
hvilka gifta sig mycket unga, och möjligen beror detta på
att ett barn, hvilket växer upp, alltid är en sorts påminnelse
för fadern, att hans tid snart kan vara förbi. Hur det nu
var eller inte var, visst är, att Lars Olssön alltid hade varit
hård emot Per, och vid minsta anledning slog han honom.
Han slog honom ej heller på det sätt, som en far vanligen
agar sitt barn, utan de, som sett det, berättade, att när pojken
skulle agas, kom Lars Olsson i en sorts raseri, som var hemskt
att åse. Han slog barnet med tillhygge eller med knuten
näfve, och han vårdade sig icke om hvar slagen träffade.
Efter sådana scener gick pojken med stora valkar både på
ben ocli rygg, och det hände att lian hade öppna sår både
på hufvud och händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
