Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 205 —
ständigheternn hvilketdera kan ingen människa, afgöra—,
sä vande han sig småningom vid den tanken, att allting
skulle vara sorgligt för honom. Det föreföll honom alldeles
naturligt, att han skulle vara knuffad, tillbakasatt, trampad
och tillintetgjord. Han var så förtrogen med denna tanke,
att när föräldrarne efter tjugo års äktenskap fingo sin andre
son, tog Per saken nästan lugnt, när ban upptäckte, att
denne andre son blef lika afhållen ocli omhuldad, som hvad
ban själf blifvit slagen och fått slita ondt. 1 alla
händelser fann ban saken naturlig och alldeles som det skulle
sä vara.
Ensam, som ban var med sig själf och sina funderingar,
gick Per och såg på, hur allting utvecklades omkring honom,
nästan som om han själf varit oberörd däraf. Lars Olsson
lekte och smektes med den yngre brodern, som Per aldrig
fått leka eller blifvit smekt. När pojken växte upp, fick ban
gå med på åkern, han, som de andra. Men han var alltid
liksom ett stycke husbonde, ocli det var ingen, som nekade
honom att låna hästarna, när han ville, eller att få fridag
och fara till sta’n en lördagskväll med fickorna fulla af
pengar. Var det slåttergille, var det det alltid Karl Johan,
som gick först både inför folket och hemma i stugan, och
gällde det arbete på åkern eller körslorna om vintern, alltid
var det Per som var drängen, och alltid var det brodern,
som höll honom — Per — nere.
På så sätt gick det till, att Per, när ban var fyrtio år,
flyttade ifrån föräldrahemmet. I lians tungsinta, kanske icke
alltid så klartänkta hjärna kom den tanken fram, att det inte
var lönt att spjärna emot, Karl Johan var redan, så pojke
ban var, nära nog husbonde på gården. Han och fadern
höllo ihop. Hårda och oregerliga voro de bägge, snara att
gå till handgripligheter, giriga om sitt och fulla af ondska.
Per visste, att de icke önskade högre än att blifva honom kvitt,
och då han ej förmådde kämpa emot, kufvad som han var
ifrån barndomen, så föredrog han att i tid maka sig undan.
Därför gick han i smedslära, och en vacker dag flyttade ban
in i den fyrkantiga byggnaden, som ligger i skogsbrynet, där
landsvägen gick förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
