Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väntat, att någon skulle hafva något att säga till lians
försvar. Men målet gick sin gång, och af allt hvad Per kunde
fatta, drog han den slutsatsen, att han på förhand var dömd
och att ingen skulle få reda på annat, än hvad man kunde
se för sina ögon, ocli det man kunde se var ingenting annat
än just det, hvilket Per själf omöjligt kunde fatta: att
brodern var död och att han själf hade dödat honom.
Med händerna hopknäppta öfver bröstet stod Per
framför domaren. Han visste, att nu var allt sagdt, som sägas
kunde, och nu skulle domen falla, domen, som beseglade
den olycka, hvilken legat öfver bela hans lif. Han stod och
vred sina hopknäppta händer, som om ban velat draga dem
från hvarandra men inte kunnat, och åter såg ban sig om.
som om ban väntat hjälp från någon, lijälp från Gud eller
människor, hjälp, som icke koin.
Då ljöd domarens röst:
— Har den anklagade något mera att säga?
Ater såg Per sig 0111, och i förtviflan kände ban, huru
ensam han var. Han tyckte, att här fanns mer än mycket
att säga, tv intet af det, som skulle sägas, hade egentligen
blifvit sagdt. Och som om han gjort ett försök att för första
gången i sitt lif reda ut för sig och andra, hur underligt
bela lifvet syntes honom, började Per att tala.
Detta hör icke till saken, afbröt honom domaren.
Per såg sig rådvill omkring och tystnade. Hans händer
fortforo att arbeta, som om ban ej kunnat lösgöra dem frän
hvarandra, och hans blick blef skum, som hade ban försökt
att se in i sig själf och finna något, som nu kunde duga att.
vppa för andra.
Tre gånger upprepade domaren sin fråga, om den
anklagade hade något mera att tillägga, tre gånger började Per
att tala, och för hvarje gång afbröt honom domaren:
— Detta hör icke till saken.
Då teg Per på fullt allvar, ty ban förstod, att nu kunde
ban ingenting mera säga, och ban visste, att hvad han än
sade, var det dock ingen, som ville lyssna därpå. lians öde
blef oförklaradt, belt enkelt emedan Per själf ingenting kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
