Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 216 —
sinnet beklämdt. Men vana som de voro vid ensamheten
och det döfva bullret från vreda element, märkte de icke
ens tystnaden, utan tiden, som gick sin tröga gång, fängslade
deras sinnen i en dvala, hvilken skulle hafva kunnat öfvergå
till sömn, om ej faran för att bryta mot reglementet hållit
dem vakna.
Den gamle reste sig upp och såg på klockan. Hon
var ett. Och under en suck återtog han sin plats, medveten
endast om nödvändigheten att sitta stilla och vakta det stora
ljuset, som brann för att. hindra hafvets vandrare att gå
vilse.
Ljudet af den rörelse som den andre hade gjort för
att gripa klockan syntes hafva väckt den unge mannen ur
hans bedöfning. Han sträckte på sig, gick fram mot rutan
och försökte att se ut. Under dem båda ljödo de skarpa
smällarna af vattnet, som forsade omkring klippan och under
djupa suckar sköljde foten af fyren, slogo upp omkring
trappan, och tycktes knacka på den tunga dörren för att få
komma in. Den unge mannen vände sig med en rörelse af
vresig medkänsla mot rummet och sade:
Den syns inte långt i natt.
Den gamle såg upp och svarade entonigt:
— Den kunde lika så gärna vara släckt.
— Ja, återtog den yngre, den brinner för att hålla
oss vakna.
Den gamle svarade icke först, utan sjönk åter ned i
sin förra ställning.
- Det hjälper inte mycket med fvrar. sade ban om en
stund. Ty när olyckan skall komma, så kommer den.
Som om hau känt eller anat närvaron af andra
mänskliga väsen ute i den mörka natten, kom om en stund signalen,
att ett fartyg låg därute och sköt efter lots. Det kom som
en väckande knall, hvilket störde lugnet på den ensamma
ön. Om en stund slet det i dörren, och uppför trappan kom
en man i sydvest, oljekläder och sjöstöflar. Han dröp af
vatten från topp till tå, emedan vågen slagit öfver honom, när
han hukade sig ned för blåsten och steg på den hala klippan.
Och ban kom för att säga. att ban inte tänkte våga sig ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
