- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
229

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

passa på henne i porten om kvällarna, och som bjudit henne
på teatern den där kvällen i julas. Hon tänkte på alt, hvad
han talat vid henne om, och hon såg åter alvarsam ut.
Fredrik var en underlig kortväxt ung fyr, som bar sitt hufvud
för sig och var olik alla andra, tyckte Elin. Han talade inte
som andra, ban tänkte inte som andra, ocli Elin visste ej,
om hon var rädd för honom eller om hon tyckte om honom.
Han hade läst en ohygglig mängd romaner. På lediga
stunder gjorde ban nästan aldrig annat, och han var på sitt sätt
både fantastisk och öfverspänd, en drömmare af det farliga
slaget.

Hvad han hade talat vackert med henne om kärlek och
alt sådant, som hon ännu inte hört någon annan tala till
henne om. Men hon blef altid så rädd för honom. Ty lian
var så häftig oeh så alvarsam.

Och hon var ett gladt, ett friskt och ett lefnadslustigt
barn. Fin ville hon vara och njuta ville hon också. Inte
hade hon tänkt på att gifta sig inte.

Så underlig han kunde vara.

Han hade gifvit henne sitt porträtt en gång. Det var
ljust i färgen oOh litet suddigt. Han hade håret ordentligt
benadt och kammadt med vatten, så att det låg aldeles
slätstruket öfver pannan, kragen satt högt upp, och halsduken
var knuten löst och med långa hängande snibbar.

Det gaf han henne, och så sade ban, att hon skulle
gömma det väl och tänka på honom hvar gäng hon såg på det,

— För jag älskar dig, sade han, mer än alting i hela
världen. Och jag har så stor kärlek till dig, så jag skulle
kunna vara utan alting annat, bara jag hade dig.

Då hade hon sett på porträttet en stund och så hade
hon skrattat.

— Hvad skrattar du åt? sade ban.

Och hon svarade:

— Jo, jag tycker du ser så lustig ut. Aldrig ser du
ut så här annars.

Hon hade inte menat något ondt med det. Men han
blef med ens krithvit i ansigtet, ryckte kortet ifrån henne,
ref det häftigt i små bitar och gick sin väg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free